Hungerspelen

av: Suzanne Collins

Jag vet hur man tar sig ut i skogen, hur man jagar för att skaffa kött och vilka växter som är ätliga. Detta håller mig och min familj vid liv, till och med mer. Vi har det bra, trots det förtryck vi lever i. Det finns bara en sak jag verkligen fruktar. Slåtterdagen.
Slåtterdagen innebär att det väljs ut två deltagare till Hungerspelen, en pojke och en flicka från varje distrikt som skickas till huvudstaden för att tränas, snyggas upp, intervjuas, och sedan bli utsatta på arenan. Tjugofyra ungdomar som placeras tillsammans på en arena som spelledarna skapat. Tjugofyra ungdomar som utsätts för bränder, laviner, översvämningar, köttätande rovdjur, giftiga växter, dödliga insekter och vad nu spelledarna kan komma på. Tjugofyra ungdomar som försöker dra till sig sponsorer där de visas i direktsändning. Tjugofyra ungdomar som försöker mörda varandra för att själva ta sig ut levande från arenan.
Katniss fruktar Hungerspelen så som alla människor i distrikten med minsta vett borde göra, antalet lappar med hennes namn på är ganska många med tanke på hur mycket mat de får för varje extralapp hon tar. Men hennes lillasyster Prim, hon ska inte behöva frukta på samma sätt. Endast en lapp med Prims namn finns med bland de andra i år, så när just hennes namn dras är det som om blixten själv slagit ner i Katniss. Hur kunde det ske? Hon vet inte. Det enda Katniss vet är att hon måste förhindra det. Därför tar hon själv Prims plats och åker till huvudstaden tillsammans med en pojke från distriktet.
Liv, död, kärlek, hat, vänner, fiender. Så mycket hinner hända på en arena där deltagarna elimineras en efter en.

Ett sommarboktips av Erica 17 år